Culatra – Albufeira – Portimâo

Söndagen den 14 maj var det dags att ta upp ankaret och lämna Culatra för den här gången. Vi kommer med all säkerhet tillbaka redan i höst på vår resa mot Medelhavet.

Totalt blev det åtta nätter med fina och varma dagar men vi hade också ett par riktigt blåsiga nätter med vindar upp till 16 meter/sekund. Även om ankaret satt ordentligt blev det obekvämt ombord när NOSTRA krängde och med vågor som slog mot skrovet. Nattsömnen blev lidande men vi turades om att lämna kojen för att titta till lite extra när det blåste som värst. En av kvällarna blåste det upp rejält sent på kvällen. På eftermiddagen samma dag hade en svensk båt ankrat en bit norr om oss. När navigatören strax efter midnatt var uppe för att kolla omgivningen hade båtarna vänt sig i vinden och den svenska båten låg i stort sett i höjd med NOSTRA. I mörket blev navigatören osäker på om den svenska båten verkligen låg kvar där den ankrat och efter att ha ”purrat” kapten var vi helt överens om att deras ankare hade släppt och att båten var på väg söderut, förbi oss. Eftersom vi inte såg någon aktivitet inne i båten hoppade vi i kläderna, kapten tog Mr Highfield och gav sig iväg ut i mörkret och vågorna för att väcka besättningen. Väl framme vid båten såg kapten hur det tändes i akterkojen. Frun ombord hade vaknat och insett att de hade draggat. I mörkret såg vi sedan hur de så småningom lyckades ankra om på en plats, inte allt för nära de andra ankarliggarna. Efter att ha suttit uppe någon timma, tills lugnet återfann sig i ankarviken, kröp vi ner i den varma kojen igen. Härligt med ”sent uppehåll” ☺️.

Det blev flera trevliga besök på ön Culatra där vi testade flera goda fiskrätter. På en liten familjerestaurang en bit upp på huvudgatan åt vi husets cataplana, en traditionell portugisisk maträtt från Algarvekusten. En god fiskgryta med fisk, skaldjur, musslor, snäckor och potatis som serveras i en särskild gryta med lock på. Mums!

Det är inte alltid lätt att veta vad det är för fisk man beställer, även om man får peka ut den själv i kyldisken. En dag åt vi chaputa, med tomatsallad och kokt potatis, vilket var väldigt gott. Trots att servitrisen skrev namnet på duken så hittade vi aldrig vad motsvarigheten kunde var på svenska men vi tror att det är någon form av brax 🤷‍♀️.

På den östra delen av Culatra finns ett skyddsområde för sjöhästar. Små fiskar som är ca 10-35 cm långa. De simmar stående och har en gripsvans för att hålla sig fast i sjögräs eller tång för att inte svepas med i strömmarna. Hos sjöhästarna är det hanen som föder upp ynglen, han har en ficka på magen där honan lägger sina ägg och som han sedan befruktar. I Europa finns det långnosad och kortnosad sjöhäst (Wikipedia). Vi vet inte vilken sort som lever vid Culatra eftersom vi höll oss på behörigt avstånd till den avlysta området.

När vi lämnade Ria Formosa på väg ut i Atlanten var det som alltid väldigt strömt. Tidvattnet var på väg ut så det gällde att hålla sig i mitten i farleden där strömmen inte var lika stark som på sidorna. Det verkar nappa bäst mitt i in- och utloppet för där ligger alltid en mängd lokala båtar och fiskar. Efter att ha passerat alla fiskare satte vi kurs mot Albufeira. Det blev en solig dag med lite vind och mycket motorgång.

Den här gången hann vi utforska Albufeira lite mer. Under dagtid är det en strid ström av olika typer av turistbåtar på väg ut och in i marinan. Vi hade hört att det kan vara väldigt högljutt från diskoteken långt in på nätterna, men det var inget som vi märkte något av under de tre nätter vi stannade. Cirka en och en halv kilometer ovanför marinan fanns det en tillräckligt bra Intemarché, promenaden dit för lite stödköp bjöd på fin utsikt över marinan.

En bit utanför marinan hittade vi två bra italienska restauranger, båda var väl värda ett besök.

Precis som många andra som seglar i de här vattnen är vi med i olika grupper för att hålla oss uppdaterade om späckhuggarna. Två personer, Rui och Renaud (forskare) som har följt späckhuggarna under lång tid administrerar tre värdefulla grupper i appen Telegram. Tidigare fanns grupperna på WhatsApp men efter att ha nått maxantalet för användare (1024) har de precis migrerat över allt till Telegram. En av grupperna, ”Orcas Location@PT/SP Coast”, är för korta uppdateringar om eventuella observationer. Där uppmanas man lämna korta meddelanden, vilken hamn man har lämnat, vilken hamn man har angjort och positionen för eventuella observationer. ”No orcas” är en lika viktig information i underrättelseinhämtningen för det stora ”orcas-pusslet”. De andra grupperna är mer för diskussion och för att kunna ställa frågor till forskarna och till de andra gruppmedlemmarna.

Vi tycker att det är särskilt positivt att Rui och Renaud ser till späckhuggarnas bästa. Tanken med hemsidan (www.orcas.pt) och de olika grupperna är att lära sig mer om späckhuggarna och deras beteende för att kunna undvika framtida attacker. De är noga med att diskussionerna ska föras i en god ton, men som alltid finns det personer som visar dåligt omdöme och tycker att det späckhuggarna som är problemet. Trots allt förhåller sig de allra flesta till de administrativa reglerna och har stort fokus på hur de kan segla säkert och hur de kan undvika de ”heta områdena”. I huvudsak är det några enkla regler som upprepas i stort sett dagligen. Först och främst bör man vara uppdaterad på vilka områden som är ”heta”. Sedan uppmanas alla att hålla sig innanför 20-meterskurvan. Skulle man se späckhuggare ska man inte stanna, som myndigheterna tidigare har sagt, utan istället ta sig ur området mot grundare vatten så snabbt man kan.

Rui och Renaud går i stort sett dagligen ut med båten NASHIRA från hemmahamnen Barbate. När väder och vind tillåter tar de sig till området där späckhuggarna har varit synliga. De uppdaterar regelbundet på vilken position som späckhuggarna har varit synliga, dels genom informationen från andra seglare men också genom egna iakttagelser. Det går att följa NASHIRA via deras AIS på appen Marine Traffic. Ibland beskriver de positionen som en ”SUPER accurate position”. Varför positionen är så säker kan vi bara spekulera i, sannolikt genom någon form av satellit-tag på något av djuren. De vill inte närmare berätta om hur de vet att positionen är korrekt med anledning av ”whale watchers”. Forskarna har sett att späckhuggarna, som kan vara 30-50 stycken, i stort sett har stannat i samma område under de senaste månaderna, en triangel mellan Tanger – Barbate och Tarifa. Sannolikt för att det finns väldigt mycket tonfisk i området vilket är späckhuggarnas huvudsakliga föda.

Det finns många spekulationer om varför späckhuggarnas beteende har förändrats. Vi tycker att det är intressant att ta del av forskarnas hypoteser för att försöka förstå lite mer. 2007 publicerade forskarna en rapport där de beskrev späckhuggarna beteende i området vid Barbate när de jagade tonfisk. Idag är späckhuggarna kvar i samma område men deras beteende har förändrats. Under åren 2005-2010 beskriver forskarna att populationen var i en allvarlig kris eftersom det fanns dåligt med tonfisk. Det gjorde att deras jakt efter mat gav dem mindre tid för socialisering. Under 2010 fanns det i stort sett inga kalvar i området vilket gjorde att de kalvar som föddes under perioden 2010-2014 inte hade några äldre kalvar som lärde upp dem. Från att det tidigare i stort sett bara varit fiskare i området ökade den kommersiella valspaningen stort under 2008-2010. Med de få äldre kalvar som då fanns var det ingen som kunde lära de nya kalvarna att människor är farliga. Istället blev människor något intressant eftersom människorna under valspaningen lekte och hade roligt med dem.

Mödrar, äldre hanar och morföräldrar i familjen är de som främst jagar tonfisk. De är nere vid botten i cirka 4 minuter därefter är det vid vattenytan i cirka 1 minut. Kalvarna stannar oftast kvar vid vattenytan där de letar efter något roligt att göra under tiden de äldre jagar. Kalvarna kan leka med fiskar, plastskräp eller vad de hittar, men nu för tiden blir de även underhållna av människorna i valspaningsbåtarna vilket forskarna menar har förändrat deras beteende. Under 2016-2017 såg de hur de kalvar som var födda omkring 2011-2015 ändrade sitt beteende genom att börja leka med andra båtar. Forskarna ser att de helst undviker de båtar som kör snabbt, de som oftast är valspaningsbåtar. Istället verkar de föredra båtar som går lite saktare, 5-8 knop (normalhastigheten för segelbåtar). Konstruktionen på segelbåt, roder eller färgen på botten som många tror påverkar späckhuggarnas intresse, bedömer forskarna inte ha någon betydelse alls. 2020 var den första dokumenterade attacken där späckhuggare förstört rodret på en segelbåt. Den var också denna händelsen som fick Rui och Renaud intresserade av att studera det nya beteende.

Det senaste året har beteendet från de två familjer och de två kalvar som startade 2016-2017 spridit sig till andra. Idag bedöms tre till fyra familjer tagit efter beteendet. Att tillgången på tonfisk nu är så stor innebär att späckhuggarnas insats för att få tag i mat blivit betydligt mindre. Det ger mer tid för socialisering, mammorna har mer tid att vara med sina kalvar vilket har gjort att beteende även har spridit sig till de vuxna djuren.

Det finns säkert andra som som har helt andra teorier kring varför späckhuggarnas beteende har förändrats. Vi tycker att det forskningarbete som Rui och Renaud gör dagligen är så värdefullt för att vi ska kunna förstå mer, kunna vara uppdaterade och nyfikna på det som händer i de vatten vi seglar i. Själva gör de inte anspråk på att ha sanningen, de har stort intresse av att ta del av andras tankar och funderingar för att förstå och lära sig ännu mer. I flödet ser vi att de inte alltid har det så lätt, ibland får de både vara psykologer och navigatörer på distans åt oroliga besättningar 😉.

Hur man säkrast ska passera området mellan Barbate och Gibraltar är den fråga som diskuteras flitigast. Under den sträckan finns det stora områden med tonfisknät som innebär att båtarna ibland tvingas gå lite längre ut än vad de önskar. Allt beror på väder och vind, vid lugnt väder kan man passera innanför näten. Vi kommer att följa utvecklingen så vi är uppdaterade när vi ska passera området till hösten. Vem vet, då kanske forskarna har kommit ännu lite längre. Ju mer vi förstår desto tryggare blir vi, samtidigt tvingas vi sorgligt nog konstatera att människan alltid har ett finger med i spelet när naturen rubbas.