Snabba ryck till Porto

Måndagen startade med sol och med lite värme. Vinden hade avtagit under natten så vi kunde sova riktigt bra. Vår plan var att lämna Póvoa de Varzim strax efter nio efter att ha betalt hamnavgiften. Det gick inte att betala när vi checkade in på söndagen eftersom vi inte hade låst upp regionspärren för Portugal 😅 vilket var enkelt fixat när vi kom tillbaka till NOSTRA.

Navigatören hängde på låset till hamnkontoret som öppnade klocka nio, men trots det var en annan kund snabbast in. Kvinnan på hamnkontoret förklarade att måsen, som hade en skadad vinge, var hennes hund och den lämnade aldrig området kring hamnkontoret.

En annan kund frågade navigatören vart vi kom ifrån och vart vi var på väg. När han hörde att vi skulle till Porto frågade han om vi hade fått en plats där. Hm, borde vi ha förbokat 🤔? Han berättade att det är svårt med platser i Porto under högsäsong. Vi bestämde oss för att ringa hamnen innan vi släppte tamparna så vi inte kommer dit och inte får plats. Kvinnan som kapten pratade med skulle återkomma efter ha kollat med ”marinerosarna”. Efter en och en halv timme hade hon fortfarande inte återkommit och vi försökte ringa tillbaka igen men fick inget svar. Precis när vi hade bestämt oss för att ligga kvar i Póvoa de Varzim, anslutit elkabeln och börjat lägga ut de förtöjningstampar vi hade plockat in så ringde hon tillbaka. Vi var välkomna! Det blev snabba ryck, in med tampar, stepfender och elsladd och iväg.

Vi fick en härlig segling i drygt 18 NM. Vinden var nordlig mellan 8-12 meter och vi kryssade i undanvinden för att slippa plattläns. Vågorna på två meter hade vi med oss och NOSTRA susade fram, ibland i över 10 knop. Däremot var det kallt i den nordliga vinden.

Innan inloppet till Porto rullade vi in seglen. I hamnbeskrivningarna står det att djupet kan vara föränderligt i inloppet så navigatören var helt säker på att seglen skulle vara inrullade innan hamninloppet. Särskilt med akterlig vind på 12 meter. När vi kommit innanför hamnpiren slog värmen till. Jackor och tröjor åkte snabbt av.

Vi ropade upp Marina Douro som svarade direkt på engelska. Det har vi inte varit vana med i Spanien. De mötte upp i gummibåt och hjälpte till att förtöja NOSTRA vid en fingerponton. Bemötandet i den här hamnen är det bästa hittills 🌟.

Det blev en varm eftermiddag och kväll, drygt 30 grader och vindstilla. Härligt att få lite värme, det har vi inte varit bortskämda med den sista tiden. Vi bestämde oss för att stanna i tre nätter och efter incheckningen gick navigatören ut på byn för att köpa mjölk men hon kom tillbaka utan. Det får bli ett uppdrag för imorgon, de små skrubbar till affärer som fanns i närområdet hade ingen färsk mjölk.

Tisdagen startade med en lättare frukost innan cyklarna packades upp för en cykeltur till en supermercado cirka 2 kilometer bort. Vi tog bara med oss packväskorna till cyklarna eftersom vår intention var att bara handla ”lite” för att göra ett större inköp senare. Men den planen fick ändras. Vägen till affären var stenbelagd och gick brant uppför och i serpentiner. Som vanligt var vi inte säkra på att Google Maps visade oss den närmsta vägen och även om vi gav oss iväg tidigt på förmiddagen så blev det väldigt varmt. Kapten blev så svettig att han höll på att glida ur sandalerna. Navigatören var inte helt säker men hon tyckte att kapten mumlade något om att ta en taxi istället 😉.

Efter att så småningom kämpat oss hela vägen fram till affären fick vi belöningen. Det var ett stort köpcentrum där vi kunde köpa ett portugisiskt kontantkort till NOSTRAs router, några påsar av Brittas favoritmat och en livsmedelsaffär som hade allt, typ ICA Maxi. Vi handlade väskorna fulla eftersom vi var helt bestämda över att vi inte skulle ta oss hit en gång till.

Väl tillbaka i NOSTRA blev det siesta, ett samtal till konsulatet, dit vi är välkomna imorgon för att poströsta. I de två sista hamnarna har vi sett en båt som är flaggad i San Marino, en av Europas mikrostater. Kapten blev nyfiken och pratade med besättningen som visade sig vara från Canada. De hade köpt båten, en Amel 50, i La Rochelle men det hade varit helt omöjligt för dem att registrera den i Canada. Efter mycket om och men blev de tipsade om att registrera den i San Marino. Enligt Wikipedia har republiken San Marino fler registrerade motorfordon än invånare så de kanske är samma sak med registrering av motorfordon som med båtar, det är en enkel procedur även om man inte bor i landet 🤷‍♀️.