Kategori: 2025

På fredag förmiddag den 23 maj kom äntligen vår besättning, Agnes, Flisen och Mats. Resan hade gått bra trots lite förseningar i Göteborg. Vi valda att lämna Zakynthos stad direkt för att återigen ta oss upp till Costa´s place på nordöstra Zakynthos. Delar av besättningen passade på att ta en liten tupplur under resan, det hade varit en tidig morgon. Väl förtöjda i boj och ankare var det äntligen dags för tilläggare och bad.

Lördagen började med att pynta NOSTRA med ballonger eftersom det var Mats födelsedag. 40-årsdagen firades med tårta, öl, strandhäng och avslutades med en middag på La Storia.

Vi bestämde oss för att stannade kvar hos Costa´s eftersom prognosen visade kraftiga vindar de kommande dagarna, och det blev verkligen några riktigt blåsiga dygn 💨. Vi fick hjälp med att lägga om ankaret ett par gånger, men vi kände oss trygga med Costas och hans team.

Mr Highfield tog oss in till stranden och där var det lä så det gick ingen nöd på oss.

På onsdagen hade vinden mojnat så mycket att vi äntligen kunde besöka the Blue Caves och Shipwreck Beach. Genom Costa fixade kapten en egen båttur där Dimitri körde oss. Det var perfekt, han visste precis vart och hur han skulle köra. Själva hade vi aldrig vågat köra in så långt in i grottorna.

Efter att vi hade åkt in och ut i de fantastiska grottorna där man såg botten på 12-15 meters djup fortsatte vi mot Shipwreck Beach, en resa på cirka 20 minuter. Resan blev lite skumpig på grund av de senaste dagarnas blåst men det gick förvånansvärt bra. Väl framme var det värt resan, stranden var magisk och vattnet klarblått.

Efter båtturen var det dags att tvätta en tvätt hos Costas. Det kostade ingenting att tvätta men tvättstugan var lite spartansk 😉.

Sista kvällen i viken hos Costas var vi på grekisk afton på La Storia. Det blev en fin avslutning för nu var vi redo att byta ankarvik.

På onsdag förmiddag släppte vi bojen och stävade söderut mot viken Porto Roma Beach strax söder om Zakynthos stad. Där ankrade vi en natt. Kapten fick rycka ut på en sjöräddningsövning då en äldre man i en tysk hyrbåt inte orkade ro mot vågorna tillbaka till sin båt. Kapten bogserade honom tillbaka till båten men tre minuter senare körde han tillbaka in mot stranden igen 😅, nu med ytterligare personer ombord. Undra hur de ska komma tillbaka igen 🤔.

När vi tog upp vårat ankare på torsdag morgon såg vi att gummibåten låg förtöjd i deras båt så på något sätt hade de lyckats. Torsdagens etapp blev kort, 7 NM tillbaka till stadskajen i Zakynthos. Nu var det betydligt fler båtar vid kajen men vi fick en bra plats och precis som förra gången betalade vi på hamnkontoret.

En stund efter att vi hade förtöjt såg vi den tyska hyrbåten komma in i hamnen. De gjorde flera försök att lägga till vid marinans kaj men lyckades inget vidare. Efter en stund gav de upp men en man från kajen mönstrade på deras båt och såg till att de blev förtöjda precis akter om oss. Vi förundrades över hur de vågade hyra en så stor båt utan kompetens. Senare på eftermiddagen kom en i besättningen över med en flaska rött vin som tack för kaptens bogserhjälp dagen innan. Han sa att de var betydligt bättre på vin än att köra båt 😂. Han berättade att deras skeppare ombord hade blivit sjuk och legat på sjukhus under kvällen och natten, ingen annan i besättningen kunde särskilt mycket om båtar vilket förklarade en del. Kapten var tillbaka ombord igen så de hoppades kunna ta sig tillbaka till Lefkas där de hyrt båten.

På eftermiddagen kom en man med en liten tankbil med vatten ut på stadskajen och frågade om vi ville tanka dricksvatten. Efter en stunds resonemang var kapten försiktigt positiv, navigatören var däremot mer tveksam med tanke på priset 50€ för 600 liter. Innan vi bestämde oss ville vi mäta kvalitén på vattnet vilket han var positiv till. Han fyllde på lite i ett dricksglas och när mätaren visade på 485 ppm var navigatören helt säker på att hans vatten inte skulle ner i NOSTRAs tankar. När kapten förklarade att vi inte ansåg att kvalitén var tillräckligt bra såg han först snopen ut men för att överbevisa oss om att vår mätning inte var tillförlitlig gick han in och hämtade en flaska köpevatten som han hade i förarhytten. Han hällde upp lite i dricksglaset och mätaren visade grönt, 90 ppm. Han blev fundersam men förstod att vi inte var några potentiella kunder längre, istället tog han sin bil och åkte vidare. Navigatören funderade över varför han köpte sitt dricksvatten i affär när han har en hel tank med dricksvatten 😉.

Efter en lugn kväll och natt följde vi med lilla familjen och såg till att de kom med taxin ordentligt tidigt på fredag morgon. Tillbaka i NOSTRA bestämde vi oss för att stanna en natt till i Zakynthos innan vi påbörjade resan norrut igen.

Lördagen den 17 maj var det dags att vinka hej då till Marianne och Lennart för den här gången och ta oss söderut. Natten hade bjudit på ännu mer rött regn så det blev en snabbtvätt för att få bort det värsta innan vi lättade ankar. Strax efter klockan nio lämnade vi Meganisi med målet att ta oss så nära Argostoli som möjligt, allt utifrån lust och ork.

Dagen bjöd på nordvästlig vind och en hel del segling, men som vanligt var vinden väldigt ostadig vad gäller styrka. Under långa perioder försvann den helt för att sedan dyka upp igen helt plötsligt. Sammantaget blev det blev en lugn men lång resa på knappt 70 NM. När vi rundande sydöstra hörnet på Kefalonia fick vi motvind och kryssade under några timmar innan vi vi tröttnade och startade motorn.

Eftersom vi har varit i Argostoli tidigare visste vi att det fanns bra utrymme för att ankra utanför hamnen. Vid 21.30 släppte vi ankaret i mörkret förhållandevis långt in i viken. Efter ankarbestyren satte vi oss ute i sittbrunnen för en stunds avkoppling, nöjda med dagen satt vi och lyssnade på helgfirandet inne i stan. För oss blev det en tidig kväll. Efter en lugn natt och fin morgon valde vi att flytta oss lite mer mot mitten i viken eftersom vi tyckte vi låg lite för nära grundområdet på 1,5 meter längst in i viken. Vi tog Mr Highfield in till kajen och rekade inför måndagens tvätt- och shoppingbehov. Vi travade bort till cafeterian där vi betalade hamnavgiften förra gången och tog en drink. Mannen vi hade kontakt med förra gången sa att vi var välkomna igen och att vi kunde lägga oss långsides vid kajen om vi önskade. Vi tackade och sa att vi dyker upp imorgon, på måndag förmiddag. Därefter gjorde vi lite stödköp innan vi tog Mr Highfield hem igen.

På måndag förmiddag tog vi upp ankaret och gick in till kajen och förtöjde långsides. Precis när vi hade knutit fast kom en man iklädd blåbyxor med hängslen på en moped. Han tvärnitade och upplyste kapten att skulle vi ligga kvar fick vi lägga oss aktern mot kajen. När vi sa att vi hade pratat med hamnkapten i cafeterian upplyste mannen oss om att mannen i cafeterian var absolut ingen hamnkapten, det var minsann han som var det! Han hänvisade oss till en kaj längre söderut där vi kunde både tanka vatten och förtöja långsides.

Vi flyttade oss till den anvisade kajen där vattenkvalitén var utmärkt (202 ppm). Så förutom att tanka dricksvatten fick vi möjlighet att tvätta av NOSTRA all den röda sanden. Vi stannade kvar i två nätter, och fick både tvätta några tvättar och bunkra mat. Bland annat hittade kapten en ny typ av ankarkrok som vi aldrig sett förut men som vi trodde skulle passa bra.

Tisdagen den 20 maj fortsatte vi söderut och efter en resa på 24 NM nästan helt utan vind var vi framme vid dagens mål, viken Agios Nikolaos även kallad Costas place där Costas kom ut och mötte oss i gummibåt. Han hjälpte till att förtöja i en boj ganska långt in i viken och därefter körde han ut vårt ankare utifrån förväntade vindar, ett både annorlunda och intressant sätt att förtöja.

Costas och hans släktingar äger det mesta i viken. Det kostade inget att ligga på deras bojar men de är glada om man åt på deras restauranger. Vi bokade ett bord på restaurang La Grotta precis innan för ankringen. När vi kom in till kajen kom personalen och tog emot tampen och anvisade plats för Mr Highfield. Vi åt en strandnära middag innan vi rodde ut till NOSTRA igen.

Totalt var det 8-10 båtar som låg på boj. Vi pratad med Costas och berättade att vi gärna återkommer på fredag för att fira en födelsedag och vi var varmt välkomna.

På onsdagen hade navigatören bakdag ombord, dels bakades en tårta med mandelbotten och smörkräm inför stundande kalas och en plåt med kärleksmums. På eftermiddagen kom Ewa och Janne i båten Wilma in i viken. Vi har följt dem på deras resa som startade 2019 via Facebook men vi har aldrig träffat dem fysiskt. Nu blev det äntligen tillfälle vilket var väldigt trevligt. Det blev tilläggare och sittbrunnssnack i NOSTRA där vi fick många bra tips och råd eftersom de har seglat i Grekland i många år. På kvällen blev det en god middag tillsammans på restaurang La Storia.

På torsdag morgon rodde vi över några kärleksmums till Wilmas besättning innan vi vinkade hej då för den här gången med förhoppning att träffas igen. Vi fortsatt till Zakynthos stad en resa på drygt 13 NM där vi kunde segla halva sträckan. Vi hade bestämt oss för att lägga oss vid stadskajen och hade läst i Navily om ”blåtröjorna” som kommer inifrån marinan och gärna tar betalt även på stadskajen. När vi gick kajen, som var helt tom på båtar, kom det direkt en man i blå tröja åkande på en moped. Han ville hjärna hjälp till att ta linorna vilket han förstås gärna fick men först gjorde navigatören artigt klart för honom att vi skulle betala hamnavgift på hamnkontoret och inte till honom. Han hade inga invändningar mot det och lämnade sitt visitkort om vi skulle behöva något. När NOSTRA var fastknuten tog navigatören cykeln runt hela hamnen till hamnkontoret och betalade 7,66 Euro för en natt. Det var betydligt mindre än vad många hade fått betala till den blåklädda personalen enligt Navily. Efter en lättare lunch tog sedan navigatören cykeln till Lidl, vilket blev en nära döden upplevelse. Dålig väg som var starkt trafikerad gjorde turen utmanande. Allt som behövde inhandlas kom i alla fall med men hemresan gick tungt 😅. Väl tillbaka i NOSTRA visade sig att det var punktering på bakdäcket, inte konstigt att det var trögt att cykla.

Kvällen ägnade vi åt att stuva och plocka i NOSTRA för att kunna välkomna våra gäster som äntligen skulle mönstra på på fredag förmiddag.

Måndagen den 9 maj var det dags att inleda veckan med att byta ankarplats. Vi tog upp ankaret, lämnade Messolonghi för den här gången och satte västlig kurs mot sydöstra delen av ön Vathy. Vi hade tittat ut ett par alternativ för nattens ankring, allt beroende på väder och vind. Under resan tappade kapten seglarhumöret (igen) över den genua vi köpte innan vi lämnade Sverige 2022. Den är för högt skuren och därmed för liten så det blir inget bra drag. Ibland blir det inte bra när man tänker 😉. Navigatören har insett att tidpunkten för beställning av ett nytt försegel kommer allt närmare, och kontrar med ”att behöver NOSTRA ett nytt segel för drygt 60 000 kronor kommer vi (kapten) att får vi leva med en motor som innebär att Mr Highfield inte planar”. Så hårt kan livet vara för en längeseglare 😉.

Efter knappt 36 NM var vi ankrade i Ormos Pera Pigadia, en vik på sydöstra Vathy med sandbotten och kristallklart vatten. I Navily kallas platsen för ”råttön” eftersom det ska finnas många råttor men för oss var det ingen fara eftersom vi låg på eget ankare en bra bit från land. Däremot fick vi se och höra flera svarta getter och deras små killingar som kämpade på den otillgängliga och väldigt kuperade ön. Efter en gemensam tilläggare i PIGA tog vi dingen tillbaka till NOSTRA för en svensk sommarmiddag med sill, potatis, ägg, Janssons frestelse och snaps. Vi var helt överens om att det var precis det vi var värda efter en hård dag på havet.

Efter en lugn natt och solig morgon fortsatte vi norrut längs Vathys östra kust mot ön Ithaka som ligger strax norrut.

På Ithaka ligger orten Itachi, ett fint ställe med många båtturister. Ithaki ligger i en stor vik med flera bra ankarplatser men det finns också en lång stadskaj om man hellre vill förtöja i land. Vi valde att ankra vid Lazareto som ligger på styrbordssida när man kommer in i viken. Där ankrar man innanför en liten ö där det finns ett litet kapell. Man behöver vara observant för det ankringsförbud som finns öster om den lilla ön, delvis beroende på en undervattenskabel. Även om det var lite lurigt innan ankaret tog fick vi bra fäste ganska snabbt . Det var flera båtar som kom in och gjorde försök men många valde att lämna och gå längre in i viken. En stor fransk segelbåt valde att ankra onödigt nära undervattenskabeln ⚡️.

Itachi var verkligen ett mysigt ställe med många restauranger och bra möjligheter för bunkring. Vi gillade särskilt den lilla frukt- och grönsaksaffär som låg på gågatan. Här stannade vi i fyra nätter. Vädret på dagarna var skiftande med både sol och moln, den riktiga sommarvärmen ville inte riktigt dyka upp. Varje eftermiddag fram till tidig kväll blåste det en nordlig vind mellan 13-15 meter så på kvällarna blev det ganska kyliga.

Vi lämnade Itachi vid lunch fredagen den 14 maj för att fortsätta en bit österut. Vi var var nyfikna på ön Atokos och viken One House Bay där det skulle finnas svarta grisar boende på stranden. Viken brukar enligt Navily vara väldigt välbesökt både av turistbåtar och fritidsbåtar men vi tänkte att har vi vägarna förbi kan vi ge det en chans. Efter en bra segling till Atokos gick vi in i viken som inte var särskilt stor.

Tre båtar låg ankrade på södra delen av viken. Vi gick in och släppte ankaret på den norra sidan och fick bra grepp direkt. PIGA kom strax efter oss och ankrade en bit ifrån oss. Vi blev dock snabbt överens om att det var en plats som vi inte ville tillbringa natten på. Allt för många turister och båtar som inte riktigt begrep var de höll på med. En chartersegelbåt gick in i viken utan att ta upp sin fiskelina vilket innebar att linan snurrades runt PIGA. Tänk att ”dummingar” aldrig tar slut 😡!

Vi hann i alla fall ta några kort på de svarta grisarna och det fick räcka för oss. Vi har läst att människor slänger i mat till grisarna för att de ska komma närmare båtarna och sedan simmar människorna med dem. Tydligen har sjukhuset i Lefkas fått in en hel del personer som blivit bitna av grisarna.

Nöjda med vårt beslut att lämna hysterin i grisviken fortsatte vi norrut mot en lugnare natthamn. Valet blev ön Kastos där vi ankrade utanför utanför Kastos beach. Där låg ett flertal båtar men det fanns plats för både oss och PIGA.

Vi sjösatte Mr Highfield för att åka över till PIGA, men motorn krånglade och ville inte starta 🤬. För att kapten skulle få möjlighet att ta några långa djupa andetag rodde (eller flöt) vi bort till PIGA för en underbar tilläggare á la Marianne – rårakor, rödlök och grekisk yoghurt. Så gott! Med lite mat i magarna och en hojt kunde vi börja samtala om vad som fattades vår kinkiga motor. Vi landade i att troligtvis var det någon form av bränsleproblem. På resan tillbaka till NOSTRA funkade motorn något bättre, så risken att den skulle få hjälp att hamna på havets botten var därmed något mindre 😅.

På kvällen fick motorn ytterligare en chans att visa vad den gick för när vi tog Mr Highfield in till den lilla hamnen för en gemensam middag. Båda resorna gick bra, även om kapten inte upplevdes särskilt lycklig över motorns stabilitet.

Under natten tvingades navigatören att vara ankarvakt under några timmar eftersom en polskflaggad segelbåt hade ankrat väl nära NOSTRA. Eftersom de själva inte verkade vara särskild fundersamma över sin ankring gav navigatören upp så småningom och kröp tillbaka i kojen. När vi vaknade några timmar senare hade de gett sig iväg. Vi valde också att lämna för att fortsätta till Meganisi för att välja en av alla de ankarvikar som finns där. Vi valde att gå in i en av de ostligaste vikarna där Lennart och Marianne hade varit tidigare, Atherinos.

Tillsammans med Lennart och Marianne tog vi en promenad till byn Vathi en bit västerut, halvvägs stannade vi för en vätskepaus.

Väl framme i Vathi strosade vi längs kajen och kollade på båtar innan vi hittade ett bra ställe för att säkerställa vätskenivån. innan vi promenerade hem köpte vi två helmaskcyklop, dvs cyklop och snorkel i ett. Butiksbiträdet prutade med sig själv så vi fick dem till bra pris. Vi promenerade en mer nordlig väg hem och där mötte vi besättningen på svenska MOONDANCE som också har legat i Licata under vintern. Vi hade sett en svenskflaggad båt i den sk midsommarviken men visste inte att det var de som var där. Ett trevligt återseende. Tillbaka i NOSTRA kunde vi konstatera att en mindre fransk segelbåt hade ankrat framför oss. Det var ingen ombord och när vinden vred på kvällen var båtarna onödigt nära varandra. Fransmannen kom inte tillbaka till båten under kvällen så det var bara att gilla läget och hänga ut lite fendrar.

Morgonen därpå valde vi att tillsammans med PIGA flytta oss till nästa vik västerut, Ormos Ambelakia. Viken var förhållandevis djup så vi gick ganska långt in mot den lilla stranden längst in i viken. Vi ankrade på 6 meter i sand och ganska nära stranden. Efter att ha dykt på våra ankare och sett att de hade grävt ner sig ordentligt tog vi återigen en gemensam promenad till Vathi.

På vägen hem bokade vi bord på Abelaki Taverna i Abelaki Bay. När vi kom tillbaka hade vinden vänt och NOSTRA låg med aktern väl nära stranden. Efter ett kort besättningsmöte bestämde vi oss för att försöka ankra om lite längre ut. Problemet var att det snabbt blev rejält djupt men vi testade att ankra på cirka 11 meter och var nöjda med resultatet. Det blev en härligt solig eftermiddag men väderprognosen för natten visade både regn och mer vind från väst.

Vi hämtade upp Lennart och Marianne med Mr Highfield och körde runt hörnet till nästa vik där vi förtöjde vid en liten flytbrygga för en god middag på Taverna Abelaki. Vi avslutade kvällen med en Espresso Martini, första gången för navigatören men absolut inte den sista. Så gott!

Resan tillbaka till PIGA och NOSTRA gick bra i mörkret. Vi släppte av Lennart och Marianne och önskade varandra en bra natt.

Strax efter vi krupit till kojs tilltog vinden och regnet drog in. Plötsligt larmade ankarvakten, kapten kollade läget och försökte att återställa genom att utöka området något men det hjälpte inte. Vi draggade!

Det var bara att rusa upp, på med kläderna och pannlampor och ut på däck. Kapten startade motorn och navigatörn gick fram för att ta bort snubberlinan för att kunna ta upp ankaret. NOSTRA drev ganska fort och när vi skulle ta upp ankaret hade kättingen snott sig kring ankarkroken 😅 vilket gjorde att vi inte fick upp ankaret. Eftersom det var bra med utrymme i viken både på bredden och djupet hade vi koll på situationen trots hård vind och hårt piskande regn. Så småningom lyckades vi få loss ankarkroken och vinscha upp ankaret. Därefter var fokus på att ta ner ankarseglet och att få tänt våra lanternor. När läget var tillräckligt under kontroll var det dags för att leta en ny plats i mörkret. Vi valde att gå in mot Abelaki Bay men det var inte helt lätt att få kontroll över båtarna i viken eftersom en del hade tvingats släppa sina förtöjningstampar i land när vinden ökade. En del hade gångljusen tända vilket gjorde det svårt att förstå om de låg still eller om de var under gång.

Vi gick så långt in i viken vi vågade och släppte ankaret, som vi bedömde det i mörkret, med lagom vingelutrymme från övriga båtar. Efter att ha tagit av oss alla dyblöta kläder satt navigatören ankarvakt första delen av natten innan kapten avlöste vid 03.30. Det var några båtar intill oss som vi fick ha extra koll på men det var aldrig någon fara. När en lång natt började övergå till dag mojnade vinden sakta.

Efter frukost bestämde vi oss för att flytta tillbaka till viken Atherinos. Den här gången valde vi andra sidan av viken långt ifrån fransmannen som fortfarande låg kvar på samma plats. Dagen ombord blev lugn, vi försökte att städa bort en hel del av det röda regn som kommit ner under natten. Det blev en lugn och devis regnig fredag där vi konstaterade att vi behövde en ny ankarkrok och att vi ska undvika att ankra på kanten till en djup vik. Om ankare släpper har det ingen möjlighet att fastna igen eftersom det är för djupt.

Tisdagen den 6 maj var vi redo att lämna ankarviken i Nidri. Vi hade fått gjort det vi hade planerat och ville nu fortsätta söderut för att träffa Marianne och Lennart på PIGA. Vi lämnade Nidri strax efter klockan 09 utan att ha bestämt oss för vad som var dagens mål. Det var åska västerut i området något som vi helst vill undvika så vi bestämde oss för att följa utvecklingen under dagen för att så långt som möjligt undvika en kväll och natt med åska och regn.

Det blev en dag med en del segling men också mycket motorgång. En bit in på resan bestämde vi oss för att gå hela vägen till Messolonghi där PIGA låg ankrade. Det kändes bäst eftersom risken för åska verkade vara större västerut.

Strax innan klockan 19, efter drygt 53 NM, var vi framme i Messolonghi. Hamnen ligger en bit in genom en kanal där husen var byggda på pålar.

i Navily hade någon jämfört platsen med Everglades, men några krokodiler fanns det inte i alla fall. Väl inne i hamnen fanns ett stort området utanför själva marinan med gott om plats för ankring. Vi fick göra ett par försök innan ankaret satt ordentligt. Vid första försöket fastnade ankaret i fiskelina med en textiltrasa som snurrade in sig i ankarspelet när vi skulle ankra om. Mummel, mummel! Så småningom fick vi bra fäste. När vi var färdigankrade blev vi hämtade av Lennart för en tilläggare ombord på PIGA. En härligt återseende och vår första gemensamma tilläggare i Grekland. När vi hade satt oss till ro i PIGA kom äntligen beskedet. Vi hade blivit farmor och farfar igen ❤️. Vi visste att det skulle ske den 6 maj så våra tankar hade varit med dem under hela dagen och väntan blev lång innan vi äntligen fick höra att allt hade gått bra. Nu har vi triss i prinsessor, Alva, Agnes och så lilla Hedda ❤️❤️❤️.

På kvällen blev det en sen men god middag på restaurang Al Vento, precis nere vid hamnen. Allt var perfekt, förutom det inhemska vita vinet, men Lennart och kapten offrade sig så det gick åt det också 😉.

Morgonen därpå blev vi upphämtade av Lennart och Marianne för en långpromenad längs kanalen. Längst bort låg ett salteri men det såg inte ut att vara någon aktivitet där för tillfället. Totalt blev det 14 kilometer så ett bad satt fint när vi kom tillbaka till båtarna. Totalt stannade vi tre nätter, vi var inne i byn för stödköp och vätskepaus. Vi tog också en gemensam tur med dingen in till marinan där vi såg ett flertal svenska båtar som troligtvis låg där året runt.

Efter att ha testat en annan restaurang nära hamnen kväll två tog vi det säkra före det osäkra sista kvällen och gick tillbaka till Al Vento. Maten och servicen var utmärkt även denna gång. När vi ville beställa Irish coffe var servitören tveksam om någon kunde fixa det men killen i baren var mer självsäker, det kunde de absolut fixa. Efter en stund (och sannolikt lite googlande) kom de ut med fyra snygga Irish coffee som smakade riktigt bra. Killen i baren kom ut efter en stund och erkände att han hade aldrig blandat en Irish tidigare så han var nyfiken hur det smakade. Han fick med beröm godkänt och gick nöjd tillbaka till baren. Hit kommer vi med säkerhet att återkomma!

Många skriver i Navily om fantastiska solnedgångar. Vi hade fina kvällar men molnen lyckades alltid dölja en del av solen de kvällar vi var där. Vi fick njuta vackra vyer ändå.

Systrarna PIGA och NOSTRA till ankars ⚓️

Första dagen i maj lämnade vi mooringen i Karvouno Beach för att fortsätta söderut. Innan vi lämnade släppte vi mooringlinorna och gick vi över till pontonbryggan för att tanka vatten. Vattnet var av bra kvalité så vi tankade fullt. Därefter tog vi sikte på en vik på fastlandet söder om Korfu, Two Rock Bay. Efter en resa på drygt 20 NM med delvis bra och rolig segling (wing-on-wing) var vi framme och ankrade utanför gula badbojar i det turkosa vattnet.

Det låg ett par båtar i viken när vi kom och under kvällen kom det ytterligare tre båtar. Det blev en lugn och fridfull kväll med ljumma lätta vindar där vi kunde njuta av musiken från den enda strandrestaurangen i viken. Natten blev delvis gungig men vi bestämde oss för att ge viken en natt till. Ett beslut som vi senare ändrade. Vid 13-tiden vi fick för oss att vi ville passera Lefkaskanalen innan den stängde för dagen. Vi anpassade farten för att tajma broöppningen klockan 18.00 vilket innebar att vi fick slå av lite på takten för att inte vara för tidiga.

Vi var tre båtar som passerade norrifrån, ingen båt kom söderifrån. Vi fick hovra lite i bassängen norr om bron, när bron började svänga och kapten drog på lite märkte vi att inte propellern lät och fungerade som vanligt. Hm 🤔, antingen har det blivit något fel på propellern eller så är det något som sitta fast som inte propellerknivarna har klarat av att skära loss .

Strax innan klockan 19 och en resa på drygt 28 NM ankrade vi söder om kanalen i höjd Lygia. Här stannade för ett lunchstop när vi var på väg norrut med vår matros Gunilla. Ett bra och tryggt ställe med bra ankarbotten och nära att ta Mr Higfield in till byn och de restauranger som ligger precis vid sjökanten.

På morgonen den 2 maj, efter ett styrkepass med gummiband och hantlar, utrustade navigatören sig med cyklop och kniv för att utforska vad som hade hänt med propellern. Kapten hade varit vaken i flera timmar på morgonkvisten och funderat på vad som var fel, å så kan vi inte ha det ombord.

Navigatören kunde snabbt konstatera att det inte var något fel på propellern. En stor bit tjock plast satt i fast mellan propellerbladen vilket gjorde att bladen inte kunde fälla ut sig. Efter tre dyk var det mesta av plasten borta. Det som eventuellt satt kvar vid knivarna fick vara kvar tills NOSTRA kommer upp på land i juni.

Efter frukosten rodde kapten in navigatören till land för en promenad på 4,5 kilometer till Lidl. Efter att ha fyllt ryggsäcken och en bärkasse var det dags att påbörja promenaden tillbaka i värmen 😅. Efter att ha promenerat cirka 500 meter tutade en av bilarna som var på väg mot samma håll och körde in till kanten. Navigatören tog sig över vägen och hoppade in i bilen till en vänlig man. Han pratade ingen engelska men vi blev (troligtvis) överens om att navigatören ville bli avsläppt vid hamnen. Han berättade stolt att han var från Albanien samtidigt som han ”rattade” snabbt på radion mellan olika musikkanaler. Till slut hittade han den albanska kanal som han letat efter. Erbjudandet om att dricka kaffe tillsammans avböjde navigatören genom att förklara att kapten väntade ombord på NOSTRA i ankringsviken. Härligt med vänliga människor ändå 🫶.

På kvällen rodde vi in till en av restaurangerna där vi åt en god middag samtidigt som vi hade full koll både på NOSTRA och Mr Highfield.

Efter en lugn natt tog vi upp ankaret för en kort resa söderut på drygt 6 NM till Nidri. Nidri är ett turistiskt ställe där man kan hitta det mesta. Vi valde att ankra i första viken på styrbord sida när vi kom in, Tranquil Bay. Det fanns tillräckligt med vingelutrymme men på högsäsong ska det vara betydligt trängre. Efter att ha sjösatt Mr Highfield åkte vi in till stan där vi tvättade två tvättar i en ren och snygg tvättanläggning. I avvaktan på att tvätten skulle bli klar tog vi en enklare lunch på en av alla de barer vid kajkanten.

Vi åt middag ombord på NOSTRA samtidigt som vi underhölls av alla aktiviteter i viken. Ankaraktiviteter där några lyckades direkt och andra som tvingades försöka flera gånger, precis så som det brukar vara. Vi valde att stanna kvar ytterligare en natt så vi fick tvätta ytterligare en tvätt, besöka båttillbehörsaffären och köpa bensin till Mr Highfield.

Trygg ankarplats i Nidri