3 – 98 – 16 – nu är den franska flaggan hissad

Efter tre länder, drygt 98 distans och 16 timmar är vi väl förtöjda i Dunkerque. Första gången vi har tagit oss till Frankrike på egen köl. Heja oss!

Dagen började tidigt med planerad avgång klockan 05.00. Mycket var förberett men kaffet skulle kokas, vi skulle få lite yoghurt i magarna och fixa NOSTRA till ”ship shape”. Britta var morgonpigg och tog ett rejält bryggrace innan det var dags att släppa tamparna. Hon kan än den gamla damen.

Efter knappt 10 distans var det dags att korsa inloppet till Rotterdam, den mest trafikerade hamnen i Europa. Innan vi passerade krävdes tillåtelse av VTS Rotterdam. Det var inget problem bara vi passade deras trafikkanal så vi kunde ha koll på de båtar som var på väg in och ut. De 30 första distansen på resan var gropiga på grund av ström, vågor och ganska mycket vind från fel håll. Vi visste att vinden både skulle vrida och avta vilket kändes bra.

När vi har kommit en bit hör vi hur någon ropar upp NOSTRA på VHF:en. När vi får kontakt visar det sig vara en svensk båt, ”LIV with kids” med en svensk familj med tre barn ombord som efter ett år var på väg hem från Karibien. Roligt att de kallade upp och var pratsugna. Vi önskade varandra lycka till innan det var ”over and out”.

Helt plötsligt under resan small det som ett pistolskott och storseglet började fladdra. Vad hände nu? Det visade sig att snöret som man drar ut storseglet med (uthalet) hade gått av vid infästningen på grund av slitage. Trots att är det bytt i år 😳. Navigatören fick rusa fram och fånga in den del av storseglet som var utrullat samtidigt som kapten rullade in seglet. Därefter startade projektet ”hitta en annan hållbar lösning” för den stora påfrestning som blir när seglet används. Både kapten och navigatören blev sittande på rufftaket på ett gungigt hav, där en höll seglet och den andre försökte läsa instruktionen i mobilen om hur man knyter en fallknop.

Det visade sig att vi hade lagt vår kurslinje ganska nära farleden in mot Zeebrugge, dessutom vid en plats där farleden delade sig åt tre håll. Det krävde lite extra pass av oss i besättningen genom särskild koll på ett par lastfartyg eftersom det var svårt att avgöra om det fanns risk för kollision. Ett av dem passerad 400 meter akter om oss, men det var aldrig någon fara.

Nu var det dags att hissa den fjärde gästflaggen på resan, ”trikoloren”.

Hav och vind blev lugnare ju längre fram på resan vi kom. Vädret var varierande, ibland sol, ibland duggregn men oftast grått. Tyvärr inga delfiner i sikte än på resan men en och annan säl har stuckit upp huvudet lite nyfiket.

Strax utanför hamnen var det dags att kalla upp VTS Dunkerque för tillåtelse att komma in i hamnen. Det var inga problem, de önskade oss välkomna in. Väl framme i hamnen omkring niotiden konstaterade vi att det var ont om platser. Helt plötsligt ser vi hur en man på bryggan vinkar åt oss och det visade sig att han hade en plats i bassängen innanför som vi gärna fick låna. Hans egen båt låg på land och väntade på sjösättning. När vi kommer in mot platsen står det 8 personer på bryggan och tar emot våra tampar. Några ser helt förskräckta ut eftersom platsen är på gränsen till för trång för NOSTRA. Med hjälp av flera franska händer, vaselin och skohorn är vi väl förtöjda. Helt plötsligt står vi på däck med varsitt glas rosa bubbel i handen. Det finaste mottagande vi kunde önska oss efter en lång dag på havet. Det visade sig att en båtgranne fyllde år så vi hade lagt till mitt i ett födelsefirande. Kapten och navigatören hyllade jubilaren med ett svenskt ”Ja må du leva …….” 🎶 vilket uppskattades.

Navigatörens förutfattade mening om att fransmän bara pratar franska kom på skam direkt. Båtplatsägaren pratade både gärna och bra engelska. Han bjöds ner i NOSTRA för han ville se hur vi hade det. Han konstaterade att det byggs en annan typ av båtar på Orust än i Frankrike.

Kvällen avslutades med jägermeister, öl och vin för att fira att vi tagit oss till Frankrike på egen köl.