Måndagen den 9 september klockan 12.45 var det dags för oss att lämna Burriananova med sikte på Sóller på västra Mallorca. En planerad resa på drygt 127 NM som vi beräknade skulle ta ca ett dygn. Kylen och frysen i NOSTRA var fyllda efter tre, fyra cykelturer upp till Burriana.
Vi satte segel direkt utanför hamnen och styrde i en ostlig kurs. Efter en segling på sju timmar var vi i höjd med Islotes Columbretes, vackra öar särskilt i ett fint ljus från solnedgången.
Öarna Islotes Columbretes är fyra isolerade vulkanöar som ligger cirka 27 NM utanför fastlandet. För oss var det okända tills i våras när vi studerade vattnen i västra Medelhavet lite mer noggrant. Efter att ha sökt och fått tillstånd kan man förtöja vid en boj i den hästskoformade viken på ön I Columbrete Grande. Det är den största ön och som ligger längst norr ut. Övriga öar är otillgängliga. Den norra ön är också den enda ön som är försedd med en fyr. Öarna användes fram till 1982 av det amerikanska och spanska försvaret därefter blev det ett naturreservat. Tydligen ska det bo fyra vaktmästare på ön, vad de har för uppdrag är dock oklart 🤔.
En bild på öarna Islots Columbretes ur pilot boken om spanska medelhavskusten
Halvmånen visade sig någon timma och gav oss lite ljus innan den försvann ner i horisonten. Vindarna var varierande under natten både i styrka och i riktning. När vi gjorde ett försök att stötta med motorn såg kapten att en varningslampa lyste vid tändningslåset. Vid en snabb översyn konstaterade han att det var en kabel vid batterierna som var lös. Troligtvis hade de kommit åt den, medvetet eller omedvetet, när de installerade den extra länspumpen. Nu var bara frågan var den skulle sitta? 🧐 Vi stängde av motorn och drog ut genuan igen under tiden som kapten felsökte. Han konstaterade att det var en kabel till generatorn vilket lät logiskt eftersom motorn inte laddade batterierna utan drog ur strömmen istället. När kabeln var på plats så testade vi att starta motorn igen och nu verkade allt fungera. Skönt! NOSTRA har en grym kapten!
Vi valde dock att fortsätta att segla eftersom vinden ökat något. Det blev en resa med riktigt bra segling, men bitvis blev det rörig på grund av för lite vind (4-5 meter) och oregelbundna vågor.
Det var förhållanden som gjorde det omöjligt att sova för den som hade frivakt. Allt slog och for fram och tillbaka. Navigatören var nere flera gånger för att ”fendrar av” i barskåpet och i pentryt där flaskorna slog mot varandra. Vid femtiden på morgon hade vinden sakta vridit 180 grader mot när vi lämnade Burriananova. Vinden var nu nordvästlig och kom snett akterifrån men den var inte tillräckligt stark för att kunna utmana de oregelbundna vågorna. Det blev några jobbiga timmar fram till att vinden vred mer mot nord och ökade upp till 10-12 meter. Helt enligt prognosen från Windy. Det innebar halvvind vilket NOSTRA (och därmed också vi) gillar bättre. Farten ökade ordentligt, i långa stunder loggade vi över 8 knop. Ännu bättre blev det när solen gick upp vid halv åtta, vinden mojnade något och vi fick en fin segling in i soluppgången mot Mallorcas västkust.
En trött men nöjd navigatör 😀
Efter nästan 25 timmar och 129,5 NM anlöpte vi Puerto de Sóller där vi ankrade i viken utanför hamnen. Det var färre båtar än när vi var här i maj så det fanns gott om plats. Vi ankrade akter om en katamaran och en tysk större segelbåt. Snett akter om oss låg en äldre spansk träbåt. Vi hade gott om vingelutrymme till de övriga båtarna och både kapten och navigatören tyckte att ankaret tog ordentligt när vi backade fast det, men icke sa Nicke 😱.
På kvällen var vi inne en sväng inne i hamnen med Mr Highfield för att röra på benen och äta. När vi åkte tillbaka till NOSTRA hade det mörknat men det var inte svårt att hitta NOSTRA med sitt ankarsegel. Dessutom var hon den båt som gungade mest i viken, vi funderade på 🤔 för så brukar det inte vara. Vi plockade ordning uppe på däck, tog in badkläder och handdukar efter dagens bad för att krypa till kojs strax efter 21.30. Navigatörens fundering på om träbåten inte låg lite närmare nu än tidigare slogs bort eftersom det alltid är svårt att säga om det beror på hur båtarna vrider sig i vinden och hur spända ankarkättingarna är. Kapten satte en ankarvakt och vi kröp ordentligt sjörullade ner i kojarna. Som vanlig var det en del svall så NOSTRA krängde lite extra emellanåt, men inte mer än att vi tycket det var normalt ”ankarsvall” och betydligt lugnare än nattens övningar. Helt normalt tänkte vi 😅.
Vid 22-tiden vaknade navigatören av ett annorlunda ljud. Efter ett tag när vi hört flera ovanliga ljud rusade kapten upp och kunde konstatera att vi låg intill träbåten. Utmaningen var att träbåten hade en stång på fem meter rakt ut i sidan från sin mast och det var den stången som slagit mot NOSTRAs mast. Samtidigt som navigatören började med att ta upp ankaret försökte kapten hålla stången ifrån NOSTRA. Mest oroliga var vi för att stången skulle träffa vår radarantenn.
Allt gick dock bra, när ankaret var uppe kunde vi i mörkret flyttade vi oss en bit in mot hamnen där vi ankrade om. Den här gången säkerställde vi att ankaret tagit ordentligt. Nytt ankarlarm och efter lite pustande ute i sittbrunnen var vi så småningom redo att krypa till kojs igen efter ett långt dygn med en onödigt spännande avslutning.