Kategori: Maj

Efter fem dagar i Argostoli var vi redo för att fortsätta norrut. Vi kramade om Marianne och Lennart eftersom de fortsätter söderut och över på östra sidan av Grekland. Vi syns till hösten igen 👋. När vi tog upp ankaret den här gången var det bara blålera på vilket var skönt.

Vi fick mer och bättre segling än vad vi trodde, men vi visste att vindarna skulle variera eftersom vi har gjorde samma sträcka två gånger förra året. Efter cirka 8 timmar och drygt 44 NM var vi väl ankrade i hamnen i Agia Efthymia på västra Kefalonia. Knappt halva resan kunde vi segla.

Vi och en del andra har märkt att vår AIS-signal fastnar på vissa ställen, oftast i områden med höga berg. På måndagen inledde vi därför felsökandet. Första steget var att plocka ut AIS:sens externa gps-antenn som vi har haft inne i båten i ett stängt utrymme. Det innebar att kapten (pustande) fick klippa loss alla bundband som antennkabeln, och en mängd andra kablar, var fastsatta i.

Ut med gps-antennen i sittbrunnen där den provisoriskt tejpades fast med silvertejp. Silvertejp är bra grejer, det och ägg är navigatörens ”must to have” ombord 👍. Nästa steg blev att angripa relationen mellan plottern och AIS:en. Plottern visade ett felmeddelande om en missmatch mellan den och AIS:en. Enkelt förklarat; de pratade inte samma språk vilket innebar att MMSI-numret från AIS:en inte följde med automatiskt till plotter. Vi började med att ladda hem programmet ProAIS2 och konfigurerade AIS:en. Vi fick gröna bockar i alla delar, bra den verkar fungera som den ska. Sedan fick plotter sig en omgång. Chat GPT var (oftast) till stor hjälp för att klura ut vad som var alternativa fel. Efter att ha varit i en mängd menyer och testat olika varianter fick de äntligen kontakt med varandra. Om det här har betydelse för att AIS:en fastnar vet vi inte men nu är både AIS och plotter kollade ✅.

Vi konstaterade att vi behövde köpa ett fäste till antennen och en ny TNC-kontakt till antennsladden eftersom den behöver klippas av för att få in den i ena benet på solcellsbågen. Vi tog Mr Highfield in till hamnen där vi började med lunch på vår favoritrestaurang, Palazzo Al Mare.

Vi delade på tzatziki, bröd och en grekisk sallad. Gott som vanligt! Därefter gick vi till chandlern, Costas, en mycket trevlig och serviceinriktad man. Han förstod vad vi vad ute efter, han tittade länge på alla sina beslag som hängde på väggen, vred och vände på dem och efter en stund fixade han en McGyver-lösning för antennfästet. Däremot hade han inget delbart rostfritt fäste, men han ringde sin bror som är chandler i Fiskado på norra sidan av ön som hade ett. Costas skulle se till att det fanns hos honom dagen därpå. Brodern hade den motorolja vi letat efter så vi beställde den också. Däremot var Costas tveksam till om han skulle få tag i kontakten men han skulle göra vad han kunde och ge oss besked dagen därpå.

Efter tisdagens frukost påbörjade vi arbetet med att få i en dragtråd från solcellsbågen och ner i skåpet i aktern. Efter ett par försök var dragtråden indragen men vi ville inte dra i antennkabeln ännu eftersom vi inte vet om, och i så fall när vi får tag på kontakt. Därefter tog vi oss in till hamnen och hämtade det vi hade beställt. Kontakten lyckades tyvärr inte Costas ordna men han trodde att det fanns goda möjligheter att få tag i en på Lefkas. Vi gjorde lite stödköp innan vi åkte tillbaka till NOSTRA. Bland annat hittade vi det goda vita vinet från Kefalonia som servitrisen på restaurangen rekommenderad oss sista kvällen i Argostoli.

På eftermiddagen var det ”Hafen-Kino” i hamnen. Det var en utmaning för många att lägga till i marinan. Vind i sidan och ovana båtförare var en utmanande kombination. Värst var det för mannen med hans stora egna segelbåt på 51 fot, han gjorde otaliga försök innan han gav upp och lämnade marinan och fortsatte söderut.

På kvällen kom det in ytterligare några båtar som ankrade i hamnen, bland annat två nederländska äldre män i en Bavaria och en stor hund ombord. Båten hade grönt försegel och en grön mamba tecknad i fören. När de ankrade var vinden västlig på 7-9 meter. De gjorde ett par försök att ankra, båda gångerna envisades de med att gå snett framför oss innan de släppte ankaret. Vi var osäkra på om de lagt sitt ankare över vårat men tänkte att det visar väl sig så småningom. Senare på kvällen när vände vinden och alla båtar vände 180 grader kom vi väldigt nära varandra. Deras åtgärd blev att lägga ut en kulfender i fören (med en t-shirt på) innan de tog gummibåten in till land. När navigatören vaknade vid 02.30 och kontrollerade omgivningen låg Bavarian onödigt nära, bara 2-3 meter ifrån oss. Det blåste inget så båtarna drev bara på kättingen men det kändes inte bra att bara gå och lägga sig igen. Vi gick upp på däck och kapten lyste med ficklampa in i deras sittbrunn för att få någon som helst reaktion, men det enda som hände var att hunden kisade och morrade lite lätt. Rätt som det var kom båtägaren upprusande och sa att vi skulle åka därifrån för han låg till ankars. Jo, vi tackar. Vi vet! Det gör vi också, dessutom i två nätter innan du kom. När vi förklarade att vi tyckte båtarna låg väl nära varandra blev han helt galen, troligtvis var han både full och dum. Han slog med näven i sin båt, skrek över hela viken att vi skulle ge oss av. Han startade sin motor och började backa och sa att han skulle ramma oss. Vi blev inte särskilt oroliga eftersom hans båt troligtvis hade fått de största skadorna. När navigatörens försök att prata lugnande med honom inte hade någon som helst effekt valde vi att ta upp en del av vår ankarkätting och flytta oss bakåt så att avståndet ökade tillräckligt mycket. Vi kunde ha gjort det tidigare men vi var osäkra på hur våra ankare låg i förhållande till varandra och dra upp en annans båts ankare mitt i natten var vi inte sugna på. Morgonen därpå såg vi inte röken av den ilskna gubben i Bavarian som vi kunde konstatera var betydligt mer aggressiv än hunden.

På förmiddagen lämnade Agia Euphmina och gick österut mot ön Ithaki. När vi hade passerat sydvästspetsen på ön kunde vi sätta segel och fick en härlig segling i lugnt mak. Dagens mål var en ankringsplats på Ithakis smala midja, viken Ormas Exo Aetou. Det var skönt att ankra i en lugn och skön vik med bra vingelutrymme utan gröna mambor 😉. Tyvärr kunde vi konstatera att AIS-signalen fastande väg in i viken så problemet är inte löst. Felsökningen fortsätter!

På torsdag morgon vaknade vi av regn och åska som snabbt drog bort vilket var skönt. Vi valde att ligga kvar i viken eftersom processen för att bota kaptens ”elfrossa” drog igång ordentligt. Mer om den processen senare.

Efter överfarten märkte vi att vattenpumpen till färskvattnet gick med jämna mellanrum. Det gillar vi inte! Det var bara att börja felsöka. Vi kontrollerade att vi inte hade några läckande kranar, därefter gick vi över alla slanganslutningar till färskvattnet från fören till aktern.

Eftersom pumpen fortsatte att låta med jämna mellanrum antog vi att det var pumpen som felade, troligtvis tryckventilen 🤷‍♀️. Vi insåg (med stöd av gasten på distans) att det finns renoveringssatser till jabascopumparna men det visade sig vara enklare att beställa en ny pump hos chandlern i Argostoli. Vi köper en renoveringssats i Sverige istället och fixar den gamla så får den bli reservpump. Chandlern lovade oss att det skulle ta en, max två dagar att få pumpen.

På onsdagen tog vi en långpromenad, vi gick längst strandkanten ut till fyren, Saint Theodore.

På väg tillbaka passerade vi ett minnesmärke över 136 italienska officerare som avrättats av tyskarna i september 1943. Minnestavlan markerar den plats där officerarna i division Aqui avrättades och sedan slängdes i en massgrav. Anledningen var att de italienska soldaterna vägrade att överlämna sina vapen till tyskarna . Efter flera dagars strider avrättades de istället.

På torsdag skulle det bli mycket vind så vi planerade för middag ombord. Vid 20-tiden kom vinden, det blåste från sydost och vinden var väldigt byig. De blev en orolig natt där flera båtar fick ankra om. NOSTRA höll på att bli gränslade av en stor trimaran 😱 som kom drivande. Vi turades om att sitta ankarvakt och vid 2-tiden var det vår tur. Det blåste stadigt mellan 11- 13 meter/sekund men vi var snabbt uppe i sittbrunnen och fick igång motorn. Kapten tyckte det var lite för kallt att köra båt i bara kalsongerna men efter att ha fått på oss mer kläder blev det bättre. Utmaningen kom när ankaret skulle tas upp. Navigatören kunde inte förstå varför ankaret var så tungt, fästet hade ju släppt 🤔. Snart blev vi varse, ankaret satt fast i ett rostigt 200-liters oljefat 🛢️. Det var inte konstigt att ankaret inte höll i den hårda vinden, det hade inte haft en möjlighet att gräva mer sig.

Det var helt omöjligt att få loss oljefatet och vi kunde inte ankra om med ett oljefat på ankaret. Vi fick ta en snabb överläggning och det enda alternativet var att föröka gå in till kaj.

Tilläggningen gick utan problem och när NOSTRA var ordentligt förtöjd med fendrar och förtöjningstampar var det dags att ta oss an arbetet med att frigöra ankaret. Det blev ett tuff match 🥵. Första försöket var att binda en tamp runt ankare och släppa ner kätting för att försöka få upp ankaret på kajen, men det var alldeles för tungt. Efter att ha kämpat i över en timme lyckades vi dra och gunga ankaret så mycket att oljefatet släppte och sjönk ner på botten. Phu!

Klockan 04 hade vi plockat iordning tillräckligt i NOSTRA så vi kunde krypa till kojs. Vi fick några timmars god sömn och vaknade till en solig men blåsig fredag. Det fortsatte att blåsa hela fredagen, vi hade vindbyar upp till 16 meter/sekunden men vi låg bra och säkert. Vi hämtade den beställda pumpen men valde att bara kontrollera att vi hade alla komponenter för att få ihop det. På kvällen när det mojnat tog Lennart och Marianne en tur med dingen in till oss. Vi fick en stund tillsammans för att prata om nattens händelser, äta god gyros och souvlaki, men det var trötta besättningar efter nattens övningar så det blev en tidig kväll.

På lördag morgon bytte kapten vattenpumpen, vilket gick galant. Navigatören tvättade av NOSTRA ordentligt. Den små regnskurar som kom på fredagen var fulla av sand från Sahara, så däcket var återigen rött av sand. Därefter lämnade vi kajen och gick ut och la oss på eget ankare igen, med förhoppning att slippa få något oönskat på ankarkroken den här gången. Även lördagskvällen blev blåsig men inte på långa vägar som torsdagsnatten. Vi testade PIGAs hemmagjorda licmonchello (mums) innan vi tog en tur in till stan för en sista gemensam middag tillsammans. Nästa gång vi ses på havet blir någon gång till hösten 🥰.

Efter en veckas ankring utanför Syracusa fick vi ett bra väderfönster för en resa på ca 260 NM öster ut till Grekland. De sista nätterna i ankarviken var rulliga så vi kände oss redo för nästa etapp. Å andra sidan hade det inte gått någon nöd på oss, vi använde tiden till att fixa lite med NOSTRA, tvätta och handla på oss de förnödenheter vi ville ha med från Italien, men framförallt har vi hängt med Lennart och Marianne på PIGA.

Navigatören har ett projekt i huvudet om att sy om biminin, tanken är att den ska bli lite mindre och bättre i formen vilket innebär att rören behöver justeras. Till det projektet letade vi efter en röravskärare som funkar till rostfria rör vilket visade sig inte var så enkelt. Mannen i järnaffären förstod vad vi menade men han hade bara en avskärare som var för liten. Istället ritade han en karta till den butik som han trodde kunde hjälpa oss.

Väl där visade sig att de bara hade röravskärare för kopparrör. Synd! När vi ändå var i en ”allt i allo affär” passade navigatören på att fråga efter material för att göra egna packningar. Efter mycket om och men kom vi fram till att det material som fanns var 1,20 brett vilket navigatören inte tyckte var något problem. Det räcker väl att vi tar 20 cm? – Nej för helvete! utbrast kapten varav mannen tittade på honom och frågade om han var svensk 😂. Mannen som inte kunde prata svenska hade på något sätt koll på svenska kraftuttryck. Det blev inget inköp.

Söndagen den 3 maj klockan 09.30 lämnade vi ankarviken i Syracusa tillsammans med PIGA. De tre första timmarna hade vi bra segling men därefter dog vinden mer eller mindre ut. Vi spirade genuan vilket gav oss ytterligare några seglingstimmar. Därefter var det motorgång i envisa vågor som innebar en skvallpig resa. Vi planskotade focken midskepps och hade bara en liten bit ute av storseglet vilket gjorde livet ombord lite mer angenämt. Kapten valde att släppa ut fiskelinan och precis när vi hade fixat lunch började det surra i rullen på metspöt och mer lina åkte ut. Ops, det verkar vara napp! Kapten rusade upp och märkte att han hade något rejält på kroken, han försökte rulla in linan men insåg att det skulle ta tid. När vi, efter lunchen, försökte rulla in fiskelinan var det bom stopp. Kapten slet och metspöt var som en båge. Efter att ha kämpat en stund för att få fångsten närmare båten small linan av. Bottennapp var uteslutet eftersom det var 3000 meter djupt.

Fiskelinan med en diameter på 0,9 mm är extremt grov och stark, enligt Google används den för tungt havsfiske, jo jag tackar, jag 😅. Brottstyrka beräknas vara mellan 30 till +50 kilo och även om navigatören var nyfiken på vad det var för best i andra änden av linan var hon väldigt nöjd över att slippa få upp ”någon” i båten på över 50 kilo 😱. Kapten fick däremot ny kraft, han knåpade ihop ett nytt drag som han slängde ut direkt. Strax innan solnedgången när linan rullades in högg någon på betet men den här gången blev vi bara av med kroken.

Första dygnet avverkade vi 130 NM och andra dygnet 132 NM, fullmånen gjorde nätterna ljusa vilket gör det extra trevligt ombord.

Andra kvällen fick vi en liten fripassagerare, en liten svala som vi tror var en hona. Hon flög säkert 30 varv runt NOSTRA innan hon helt utsliten vågade landa hos kapten. Hon stack huvudet under vingen och sov i omgångar. Vi försökte hitta en bra plats i lä till henne men hon ville inte sitta för sig själv, hon skulle vara hos kapten. Strax innan solnedgången kom det fler svalor förbi och när hon hörde dem kvittra tog hon fart och hängde på dem men bara efter några minuter var hon tillbaka hos kapten. Hon var för sliten för att orka hänga med de andra.

Inför natten och mörkret kröp hon bakom en av dynorna i sittbrunnen, där lät vi henne vara ifred. När det ljusnade kunde vi tyvärr konstatera att hon inte hade klarat natten, så hon fick en havsbegravning 🕊️.

Klockan 08.00 grekisk tid, efter 262 NM och knappt två dygn var vi ankrade i Argostoli på Kefalonia. Det blev en lugn dag med tilläggare ombord på NOSTRA tillsammans med Marianne och Lennart och middag på stan. Härligt att vara tillbaka i Grekland!