Angripna av en grön mamba 🐍

Efter fem dagar i Argostoli var vi redo för att fortsätta norrut. Vi kramade om Marianne och Lennart eftersom de fortsätter söderut och över på östra sidan av Grekland. Vi syns till hösten igen 👋. När vi tog upp ankaret den här gången var det bara blålera på vilket var skönt.

Vi fick mer och bättre segling än vad vi trodde, men vi visste att vindarna skulle variera eftersom vi har gjorde samma sträcka två gånger förra året. Efter cirka 8 timmar och drygt 44 NM var vi väl ankrade i hamnen i Agia Efthymia på västra Kefalonia. Knappt halva resan kunde vi segla.

Vi och en del andra har märkt att vår AIS-signal fastnar på vissa ställen, oftast i områden med höga berg. På måndagen inledde vi därför felsökandet. Första steget var att plocka ut AIS:sens externa gps-antenn som vi har haft inne i båten i ett stängt utrymme. Det innebar att kapten (pustande) fick klippa loss alla bundband som antennkabeln, och en mängd andra kablar, var fastsatta i.

Ut med gps-antennen i sittbrunnen där den provisoriskt tejpades fast med silvertejp. Silvertejp är bra grejer, det och ägg är navigatörens ”must to have” ombord 👍. Nästa steg blev att angripa relationen mellan plottern och AIS:en. Plottern visade ett felmeddelande om en missmatch mellan den och AIS:en. Enkelt förklarat; de pratade inte samma språk vilket innebar att MMSI-numret från AIS:en inte följde med automatiskt till plotter. Vi började med att ladda hem programmet ProAIS2 och konfigurerade AIS:en. Vi fick gröna bockar i alla delar, bra den verkar fungera som den ska. Sedan fick plotter sig en omgång. Chat GPT var (oftast) till stor hjälp för att klura ut vad som var alternativa fel. Efter att ha varit i en mängd menyer och testat olika varianter fick de äntligen kontakt med varandra. Om det här har betydelse för att AIS:en fastnar vet vi inte men nu är både AIS och plotter kollade ✅.

Vi konstaterade att vi behövde köpa ett fäste till antennen och en ny TNC-kontakt till antennsladden eftersom den behöver klippas av för att få in den i ena benet på solcellsbågen. Vi tog Mr Highfield in till hamnen där vi började med lunch på vår favoritrestaurang, Palazzo Al Mare.

Vi delade på tzatziki, bröd och en grekisk sallad. Gott som vanligt! Därefter gick vi till chandlern, Costas, en mycket trevlig och serviceinriktad man. Han förstod vad vi vad ute efter, han tittade länge på alla sina beslag som hängde på väggen, vred och vände på dem och efter en stund fixade han en McGyver-lösning för antennfästet. Däremot hade han inget delbart rostfritt fäste, men han ringde sin bror som är chandler i Fiskado på norra sidan av ön som hade ett. Costas skulle se till att det fanns hos honom dagen därpå. Brodern hade den motorolja vi letat efter så vi beställde den också. Däremot var Costas tveksam till om han skulle få tag i kontakten men han skulle göra vad han kunde och ge oss besked dagen därpå.

Efter tisdagens frukost påbörjade vi arbetet med att få i en dragtråd från solcellsbågen och ner i skåpet i aktern. Efter ett par försök var dragtråden indragen men vi ville inte dra i antennkabeln ännu eftersom vi inte vet om, och i så fall när vi får tag på kontakt. Därefter tog vi oss in till hamnen och hämtade det vi hade beställt. Kontakten lyckades tyvärr inte Costas ordna men han trodde att det fanns goda möjligheter att få tag i en på Lefkas. Vi gjorde lite stödköp innan vi åkte tillbaka till NOSTRA. Bland annat hittade vi det goda vita vinet från Kefalonia som servitrisen på restaurangen rekommenderad oss sista kvällen i Argostoli.

På eftermiddagen var det ”Hafen-Kino” i hamnen. Det var en utmaning för många att lägga till i marinan. Vind i sidan och ovana båtförare var en utmanande kombination. Värst var det för mannen med hans stora egna segelbåt på 51 fot, han gjorde otaliga försök innan han gav upp och lämnade marinan och fortsatte söderut.

På kvällen kom det in ytterligare några båtar som ankrade i hamnen, bland annat två nederländska äldre män i en Bavaria och en stor hund ombord. Båten hade grönt försegel och en grön mamba tecknad i fören. När de ankrade var vinden västlig på 7-9 meter. De gjorde ett par försök att ankra, båda gångerna envisades de med att gå snett framför oss innan de släppte ankaret. Vi var osäkra på om de lagt sitt ankare över vårat men tänkte att det visar väl sig så småningom. Senare på kvällen när vände vinden och alla båtar vände 180 grader kom vi väldigt nära varandra. Deras åtgärd blev att lägga ut en kulfender i fören (med en t-shirt på) innan de tog gummibåten in till land. När navigatören vaknade vid 02.30 och kontrollerade omgivningen låg Bavarian onödigt nära, bara 2-3 meter ifrån oss. Det blåste inget så båtarna drev bara på kättingen men det kändes inte bra att bara gå och lägga sig igen. Vi gick upp på däck och kapten lyste med ficklampa in i deras sittbrunn för att få någon som helst reaktion, men det enda som hände var att hunden kisade och morrade lite lätt. Rätt som det var kom båtägaren upprusande och sa att vi skulle åka därifrån för han låg till ankars. Jo, vi tackar. Vi vet! Det gör vi också, dessutom i två nätter innan du kom. När vi förklarade att vi tyckte båtarna låg väl nära varandra blev han helt galen, troligtvis var han både full och dum. Han slog med näven i sin båt, skrek över hela viken att vi skulle ge oss av. Han startade sin motor och började backa och sa att han skulle ramma oss. Vi blev inte särskilt oroliga eftersom hans båt troligtvis hade fått de största skadorna. När navigatörens försök att prata lugnande med honom inte hade någon som helst effekt valde vi att ta upp en del av vår ankarkätting och flytta oss bakåt så att avståndet ökade tillräckligt mycket. Vi kunde ha gjort det tidigare men vi var osäkra på hur våra ankare låg i förhållande till varandra och dra upp en annans båts ankare mitt i natten var vi inte sugna på. Morgonen därpå såg vi inte röken av den ilskna gubben i Bavarian som vi kunde konstatera var betydligt mer aggressiv än hunden.

På förmiddagen lämnade Agia Euphmina och gick österut mot ön Ithaki. När vi hade passerat sydvästspetsen på ön kunde vi sätta segel och fick en härlig segling i lugnt mak. Dagens mål var en ankringsplats på Ithakis smala midja, viken Ormas Exo Aetou. Det var skönt att ankra i en lugn och skön vik med bra vingelutrymme utan gröna mambor 😉. Tyvärr kunde vi konstatera att AIS-signalen fastande väg in i viken så problemet är inte löst. Felsökningen fortsätter!

På torsdag morgon vaknade vi av regn och åska som snabbt drog bort vilket var skönt. Vi valde att ligga kvar i viken eftersom processen för att bota kaptens ”elfrossa” drog igång ordentligt. Mer om den processen senare.